Helen Sjöholm är med när Malmö Opera firar 75-årsjubileum

Helen Sjöholm är med när Malmö Opera firar 75-årsjubileum

Den 23 september 1944 fick Malmö sin första stora teater. Det firar Malmö Opera med en festlig jubileumssäsong, där konserter och uppsättningar som anknyter till husets historia blandas med nya bekantskaper.

En av de som hjälper till att fira husets 75 år vid jubileumskonserten 22 september är Helen Sjöholm. Hon fick sitt genombrott på Malmö Opera när hon gjorde rollen som Kristina i Kristina från Duvemåla 1995. Och vilket genombrott det var! 

När kom du till Malmö Opera första gången?
Det var 1992. Genom en teatergrupp i Stockholm, Enskedespelet, hade jag fått kontakt med regissören Georg Malvius. När han skulle sätta upp Elvira Madigan i Malmö fick jag rollen som Hedvig, Elviras vän. Det var ingen stor roll, men jag hade en egen sång och hel del att göra. Det var min professionella debut på en teaterscen, så det var stort för mig.

Var det då du kom med i Kristina?
Efter Elvira Madigan blev jag kvar och fick en talroll i Volpone, med bland andra Lars Humble. Samtidigt sökte jag till Scenskolan. Då jag inte kom in började på Kulturvetarlinjen i Stockholm istället. I samma veva kontaktade Benny Andersson mig. Han hade hört mig i Enskedespelet och behövde en okänd röst som kunde göra demos. Det var helt overkligt och fantastiskt roligt. Han skickade en taxi, jag fick komma bort och lyssna på några låtar ur Kristina och så skickade han med mig ett kassettband så jag kunde öva. Sedan fick jag sjunga in kanske fyra låtar i studion. “Kul om du kom och provsjöng för musikalen”, sa han. Det var uttagningar överallt. De ville hitta folk som stämde med karaktärerna och var nyfikna på vad som fanns ute i landet, de brydde sig inte om namn. Tur för mig.

Hur var känslan i Kristina?
Det kändes som om vi var med om något speciellt. Musiken, texterna, Lasse Rudolfssons regi, det smalt ihop och blev något magiskt för oss som var med. Det är lätt för mig att säga, det var min första stora roll, men jag tror du kan fråga vem som helst – alla som var involverade pratar om den magi som fanns, både i huset när man repeterade och de fem åren vi spelade, vi som var järngänget. Det var något så fantastiskt med hur den berättelsen växte fram, något ömsint.

Var det jobbigt att plötsligt bli så känd?
Jag var ganska skyddad av rollen, jag blev liksom Kristina, så som privatperson tyckte jag inte jag tog så mycket stryk. Vi spelade sex dagar i veckan, jag var bara 25 år och hade inte erfarenheten röstligt och distansen själsligt. Ibland var det tufft. Jag har perioden att tacka för mycket, det blev min lärlingsperiod, min utbildning.

Var du rädd att bli den eviga Kristina?
När vi spelade sista föreställningen 1999 var det fem år sedan jag gjorde min audition i Stockholm. Då kände jag att det var upp till bevis. Det var spännande och läskigt. Så runt millennieskiftet gjorde jag massor med olika saker – Les Miserables, Spelman på taket, Chess. Efter det blev det något helt annat, en revy på Chinateatern med Lasse Berghagen, Magnus Härenstam, Sissela Kyle och Loa Falkman. Efter lite allvarliga karaktärer var det en befrielse att spela revy och spräcka min egen och andras uppfattning av vad jag kunde göra. Det var väldigt roligt och början på en mångsidighet som jag vill åt.

Vad minns du mest från Kristina?
Mitt starkaste minne är starten. Ett horn ute i foajén spelar de första tonerna, långt, långt bort, sedan svarar orkestern i diket. Det var helt magiskt!

Läs mer om hela Malmö Operas jubileumssäsong 2019/20