Den flygande holländaren

Den flygande holländaren

Lotte de Beer tror inte hon skulle blivit nära vän med kompositören Rickard Wagner, men nu har den unga regissören trots det blivit övertalad att regissera hans Den flygande holländaren på Malmö Opera.

”Han kunde verkligen skriva musik. Peter Konwitschny, min mentor, brukade säga ’Ibland kan verket vara mycket smartare än konstnären’”.

När Lotte de Beer var omkring sju år tog hennes föräldrar med henne till en föreställning av Gioacchino Rossinis opera Barberaren i Sevilla. Redan innan orkestern stämt sina instrument, berättar den nu 34-åriga regissören, hade hon bestämt sig för vad hon skulle bli när hon blev stor.

”Jag sa: ’Jag vill bli en operasångare’. Och jag arbetade på det – jag gick förberedande utbildningar, jag tog sånglektioner och pianolektioner och när jag var 18 visade det sig att jag inte hade talangen som krävdes”.

I stället började hon en skådespelarutbildning, som väckte hennes intresse för regi. När hon sedan gjorde en workshop tillsammans med en grupp operasångare förenades de två världarna. ”Det var som om det var menat så”, säger hon.

Lotte de Beer tog examen från Amsterdamse Hogeschool voor de Kunsten 2009, i efterdyningarna av kreditkrisen. Operahus Europa runt såg sina budgetar stramas åt till bristningsgränsen. En dålig tid för en nyutbildad regissör, kan tyckas. Men samtidigt letade de efter sätt att minska sina produktionskostnader.

”Jag var ung och ambitiös och kom direkt från skolan, där man hur som helst aldrig har någon budget och sa ’Jag kan göra opera utan budget!’ Så jag fick en del fantastiska möjligheter som jag kanske inte hade fått utan krisen.”

Parallellt med regiuppdrag i hus som Theater an der Wien, Neuköllner Oper, Det Kongelige med flera startade hon också sitt eget operakompani, Operafront. Där hittade hon den kreativa friheten som inte alltid fanns att hitta i de större husen.

”Det är ju en chansning när man tar på sig ett uppdrag. Man kommer till en plats som gäst, man kan inte huset eller kulturen, man känner inte sångarna. Ibland blir det ett konvenansäktenskap, i stället för romans. Det kan handla om ego, prestige eller pengar, istället för att tillsammans arbeta mot ett gemensamt konstnärligt mål.”

Malmö Opera, där hon nu har inlett repetitionerna inför premiären på Rickard Wagners Den flygande holländaren, är en av de mer lyckade chansningarna. Huset och staden har varit en underbar överraskning.

”Jag tror det har att göra med den svenska kulturen. Som jag ser det finns det en djup inre vänlighet i samhället som sprider sig in i repetitionsrummet, en respekt gentemot varandra”.

Hon verkar egentligen vara lite förvånad över att ha tackat ja till teaterchef Michael Bojesens förslag att göra Wagners Holländaren tillsammans med sin make, dirigenten Steven Sloane. Hon gjorde Tristan & Isolde 2014 och det gav ingen mersmak. Hon hade lovat sig själv att ”bli vuxen” innan hon gjorde ett nytt försök att närma sig den tyske kompositörens verk.

”Jag är imponerad av Wagner, jag vet hur bra han är, men jag var inte säker på att jag har det tålamod man behöver för hans verk. Men när Michael bad mig och Steven att titta på stycket tyckte jag det var intressant. Det är ett stycke som visar övergången från den unge till den äldre Wagner, man hör kontrasten mellan italiensk buffa och den riktiga Wagner, som visar vad han kommer att göra i Parsifal och de senare verken. Det händer mycket, det är spännande, den är kort, mindre än två timmar. Har man sedan sångare som är på, som vill göra mer än bara stå och sjunga, så är Wagner fantastisk också ut en dramatisk synvinkel.”

Tveksamheten hade inget att göra med de mindre smickrande dragen i Wagners personlighet, i synnerhet antisemitismen. Jag tror, säger hon, att man ofta kan separera konstnär från verk.

”När jag läser om Wagner verkar han inte vara en speciellt framåtsträvande, liberal, feministisk person och jag tvivlar på att vi skulle blivit vänner. Men han kunde verkligen skriva musik. Peter Konwitschny, min mentor, brukade säga ’Ibland kan verket vara mycket smartare än konstnären’.”

Ett genomgående tema hos Lotte de Beer är att visa det hon kallar det politiska systemet, det sätt på vilket människor arbetar tillsammans för att överkomma våra personliga tillkortakommanden.

”Jag tror vår tragedi är att vi är ihopskruvade på ett väldigt imperfekt sätt. Bin, har jag läst, har en överlevnadsinstinkt som gör att de dör för att skydda gruppen. Det gör vi människor inte. Vår överlevnadsinstinkt ligger i egot: jag äter dig om det gör att jag överlever. Men å andra sidan finns den mänskliga viljan, drömmen, att vara bättre än så. Den viljan är mycket rörande.”

Den flygande holländaren har premiär 2 feb. Läs mer om föreställningen här